Vaktel /Tofsvaktel
Vaktlar är en delikatess som har funnits på herresäten långt tillbaka. Både kött och ägg är delikatesser som har fått en välförtjänt renässans. Äggen är riktiga energipaket och är 4 ggr så proteinrika som ett vanligt hönsägg. De är mycket nyttiga och innehåller fett som är rika på omega-3. Vaktlar har man sedan urminnes tider fått fram genom värme alltifrån kaminer till dagens mer sofistikerade äggkläckare. De är produktiva och lättförökade. De börjar lägga ägg redan vid 10-12 veckors ålder. Man kan få ägg i massor, men de kräver bra mat. Dessutom sliter man på de värpande hönorna enormt. Tar man det lite försiktigt så överlever djuren längre. I flock stressas de mer, medan som par kan de leva länge.
Deras enkelhet att kläckas fram har gjort att ruvbenägenheten är obefintlig. Vill man ha fler vaktlar måste de maskinkläckas då ruvlusten är helt bortavlad.
De sista åren har varit ett rejält uppsving för vakteln. Intresset är idag stort och det är ett utmärkt alternativ om man vill ha egna ägg då de inte kräver så stor plats. Dessutom retar man inga grannar med tuppgal, om man nu bor så till. Det ökade intresset är roligt och det har uppstått många olika varianter på relativtkort tid, kanske för kort tid.
Man har valt att indela de japanska vaktlarna efter storlek och vikt. Idag finns 3 storlekar under 250 g , 250 -300 g sk Jumbo och över 300 g sk fläskvaktlar. För vissa är vikten av stor betydelse, men för egen del är intresset mest för äggen. Äggen blir inte mer näringsrika för att djuret väger 250 el 300 g. Mina vaktlar är en klon som värper stora fina ägg, och tillhör Jumbo storlek. De är de bästa om man vill ha ägg. Beträffande de andra storlekarna finns en viss skepsis från min sida då man har anskaffat sk fläskvaktlar och de efter 3 generationer ändrar sin vikt dvs avkomman från dem är inte likadana i vikt som de var generation 1. Det tyder snarare på att dessa viktvarianter inte är så stabila och Jumbon är den vakteln som är bäst med vackra stora ägg.
Det finns även en variant till sk Celadon som ser ut precis som en mindre japansk vaktel. men som värper små ljusblå ägg. Äggen är väldigt söta, men i produktivitet kan de inte jämföra sig med Jumbon. Äggen är dessutom förhållandevis små. För att bibehålla den ljusblå äggfärgen får man enbart använda renrasiga celadoner annars blir snart äggen prickiga igen. Dock med betydligt mindre prickar. Detta ser man inte i avelsäggen utan först i avkomman. Vill man ha Celadoner bör man vara noga med att regelbundet skaffa nytt blod så de inte blir inavlade och ha noga koll så ingen blandar in något annat. Ofta är fertiliteten en orsak till att man blandar in en vanlig japansk vaktel. Det syns inte på avelsägget som säljs om hönan är renrasig däremot syns det tydligt i dess avkomma när de börjar värpa, 12-14 veckor senare. Man ser även på storleken. Celadoner är av det nättare slaget och växer inte lika snabbt. Har man anskaffat dessa och man ser skillnad i dess storlek redan efter kläck kan man ana att det förhållersig så . Dock är korsningarna mycket robustare som det brukar vara och de lägger större ägg också.
Den Californiska tofsvakteln är en mycket vacker och elegant ras. Den är lite knepigare än sin kusin, De lever bäst monogamt även om de värper bra i flock. De producerar inte lika många ägg som sin artfrände även om de värper på bra periodvis. De lever dessutom längre och tar en paus i äggläggandet.
Hur föder man bäst upp dessa djur? Vanlig vaktel är svåra att misslyckas med men den Californiska behöver en trygg miljö med en massa skrymsler. De lever som vaktlar i en buskvegetation och denna miljö behöver man på något sätt återskapa för att de inte skall bli för oharmoniska. När de inte trivs så blir de flaxiga och stirriga och då kan de lätt skada sig. När man hanterar dessa fåglar som ex utfodring blir de lätt nervösa och kan flyga ut. De är blixtsnabba och sveper över hårbotten i en himla fart. Därför är det bra med en bur som har sluss. De flyger snabbt och högt bort från sin trygghet och då är det för sent. De kommer inte tillbaka. De är även kinkiga att föda upp. Befruktning och kläckning är sällan något problem men däremot är de små kyckligarna som springer omkring med sin lilla antenn på huvudet mycket känslig för temperturförändringar. Dessutom behöver de mer än andra arter proteiner och dessa ska vara animaliska. När jag kläcker fram kycklingar av dessa, för de ruvar inte själv så måste de ha en speciell miljö. Dock med undantag från den varma sommaren-18 då en höna lade sig i augusti för att ruva. Då slog vädret om och det blev svalare - hon låg kvar på äggen men det blev inget tyvärr.
Förutom jämn värme under sin uppväxttid behöver de animaliskt protein. Tyvärr räcker inte äggfoder utan de kräver små insekter. Man får bona om deras bostad med små gömmen, men ändå så att de inte kan ta sig fram med sina små ben . De är ju som små humlor när de kläcks.
Mossa, grästuvor där finns myror och skalbaggar av det mindre formatet är bra, även torkade mjölbaggar fungerar, men det bästa resultatet får man om man tilldelar dem små levande kryp som finns i mossa och grästuvor. Får inte de små tofsvaktlarna detta tynar de snabbt bort - DE MÅSTE HA ANIMALISKT PROTEIN. De är lite pill med dessa skönheter men det är värt besväret för de är så vackra. De bör avlas från på vårkanten för bästa resultat.