Sebright

Mina höns omfattade under väldigt många år tre raser, nämligen blomme, Dalska pärl och Sebright, därefter kom Queen Silvaia, Araucana och Maran. Sebright är en fantastiskt vacker hönsras. Jag har nog inte mött någon som inte fascineras av denna vackra nätta ras. Liksom araucana har rasen blivit extremavlad och faktiskt på många sätt sönderavlad. Deras så tjusiga fjäderdräkt är ett resultat av inavel i rakt nedstigande led. Arten är en av de äldsta framavlade dvärgarna. Rasen avlades fram under mitten av 1800-talet med samma metod sodm många av de hundraser som framavlades ungefär vid samma tidpunkt. De recessiva karaktärsdrag som man ville förstärka genom återkorning gjorde att parallellt förstärktes även andra recessiva drag, där vissa drag är mindre bra. Något som man inte visste då de framavlades, men som alla generationer efter har fått erfara bland alla djur där rasser extremavlats. Arter som framavlats på detta sätt är känsligare.

Korsas Sebright in med andra höns får vips det mest vitala man kan tänka sig i hönsväg, men då försvinner mycket av den så karktärritiska sömmade fjäderdrakten.Renodlade Sebright har en hel del recessiva effekter som snabbt blir märkbara för alla uppfödare. Det kvittart hur duktig och noga du är så dör majoriteten av djuren i hönsförlamning runt 8;e- 12;e  levnadsveckan. Hönsförlamning är en plågsam sjukdom och genererar även en plågsam död. Vill man föda upp skönheterna så räkna inte med en del besvikelser. Man säger att de är svåra att avla på. Jag hade alla tre färgerna, men började med de silverfärgade som enligt mitt tycke är de tjusigaste. Även guld och citronfärgade Sebright finns.

Jag ville som många andra få en vital stam av dessa skönheter. Äggen var i princip alltid 100 % befrfuktade och jag började med att få fram mer naturruvade djur. Normalt sätt blir djur som naturrruvas mer vitala. De dalska pärlhönsen fick bli fostermammor. I samma veva inskaffades några kochinhöns till barnen som då var små. Detta försök genererade till en annan upptäckt. De små Sebrightkycklingarna fick mycket snabbare än någon annan ras sina små duninga fjädrar omvandlade till vuxenfjädrar. Faktiskt så ser man de första kantade fjädrarna redan en vecka efter att de små Sebrighten kläckts då är fortfarande alla andra kycklingar helt duniga. Även Blommekycklingar får sina första fjäderpennor tidigt, men inte så tidigt som Sebright-kycklingarna.

Trots att de snabbare fick sina fjäderpennor så var inte kycklingarna lika kavata som andra naturruvade kycklingar. Konstigt nog hamnade dessa ofta utanför övriga kycklingflocken och fostermammorna hade inte så mycket till övers för de små sebrighten. Oftast fick man flytta dem till små utrymmen med värmelampa och de trivdes mycket bättre med det. Verkade inte heller sakna höna och övriga kycklingar speciellt mycket. Försöket med fostermammor blev inte så lyckat. Men då inträffade det följande att små vaktlar gjorde entré på gården. De små vaktlarna är helt fantastiska de kläcks som små humlor och utvecklas mycket fort. Av händelse kläcktes Sebright och vaktlar samtidigt. De visade sig passa ihop perfekt. De har likartat beteende som små och de fick sina fjäderpennor samtidigt. En vecka efter kläckning. Eftersom jag var ny på vaktlar läste jag lite om uppfödning av dessa. På ett loppis hittades en gammal hönsbok där hittade jag en fin manual på just vaktlar som var väldigt utförlig skriven. Författaren betonade vikten av små vaktlar behövde mycket animaliskt protein i början av sin tilläxt för att utveckla nervsystem och hjärna. I skogen där vaktlar hör hemma består mycket av vaktlars kost av insekter och larver. Författaren rekommenderade mossa och äggfoder som kost till de små liven. Nu var denna bok skriven långt innan man kunde köpa startfoder på lantmännen och jag gjorde vid den tidpunkten äggfoder till mina kanariefåglar så jag lät mina första vaktelkycklingar få del av det också och alla andra kycklingar som fanns på gården. Det blev en hel del extrapyssel - men det gav resultat. Ingen av de Sebrightkycklingarna som fick äggfoder dog av Marek och ingen annan kyckling heller.Sedan dess har alla mina kycklingar fått äggfoder och Marek var länge sedan man hade. 

Mareks sjukdom är en nervsjukdom som leder till total kollaps av nervsystemet hos höns. Den leder oundvikligen till döden. Nervsystemet bryts ner mycket snabbt och det halvvuxna djuret kan inte längre gå, än mindre söka sig till mat och vatten. Min teori är att Marek drabbar i huvusak individer som inte fått tillräcklig med animaliskt protein och fett under sin uppväxt och därför inte kunnat bygga upp sina nervbanor lika bra.  Essentiella aminosyror har det varit brist på och när viruset slår till har inte djuret en chans. Om man studerar en riktig bondhöna(lantras) med kycklingar så går mamman och pickar efter "bra" mat till sina barn. Så fort hon ser en saftig daggmask eller en insekt kacklar hon till sig de små kycklingarna som äter friskt. 

Inget ont mot köpefoder, det får mina småttingar också, men det finns en tro idag att höns är vegetarianer. De är allätare precis som vi och när de växer behöver de protein. Inte bara sojaprotein. Sedan jag började med att ge äggfoder är mina djur friska. Ibland hör man reaktioner på detta att är det sunt att äta sina egna.........dvs äggula är ju faktiskt en blivande kyckling. Parallellt med detta hade vi juu BSE-skandalen i England som gjorde att hundratusentals nötdjur avlivades och de sattes upp regler hit och dit. Idag kan man knappt hitta en T-bone stek och finns den är det till hutlöst pris då man måste kolla upp så inga nervbanor följt med. Men prioner som är felkodade proteiner bildades i ett nötdjur som är växtätare inte allätare. Vill man inte hålla på med äggfoder så släng in lite kompost eller en jordtorva varje dag. Förr gick ju som bekant alla höns och pickade i sig fluglarver på dyngan som låg mitt på gården. Nu behöver man ju inte slänga dyngan mitt på gården det finns ju andra otrevliga läckage till grundvatten och det är ju dessutom inte tillåtet. Men varför gå till ån efter vatten. När man rensar ogräs, eller gräver upp en grästorva bor det insekter och maskar kring rötterna. Det räcker och de flesta har en vanlig trädgårdskompost där man letar mask om man ska ut och meta med barnen.Det viktigaste är att  hönan måste få chans att ge de små liven animaliskt foder från allra första början. Startfoder är ett alldeles utmärkt komplement.

Ur min synvinkel är det bättre att ha mindre antal kycklingar men friska än att kläcka flera hundra. Idag i äggkläckar-epoken och då alla är livrädda för att få in sjukdomar kläcks det som aldrig förr. Jag har själv äggkläckare och kläcker alltid lite varje säsong, Men kläcker man fram 50 kycklingar i veckan hinner man inte med att vare sig göra äggfoder eller gräva mask. Har jag 50 kycklingar per säsong har jag heltidssysselsättning med att dagligen ge mina små och stora djur allsidigt foder. De får både äggfoder, grönt och grästorvor.

Jag har bara kycklingar under sommarhalvåret när det är hönans normala reproduktionssäsong. Många vill ha kycklingar tidigare. De kläcks mitt i vintern under lampa hur ska man få tag på grönt och animaliskt protein då? Detta att kläcka på vintern är människans påfund och det beror på om man ska ställa ut djuren så hinner de inte bli färdigvuxna innan utställning! Ur hönans perspektiv hade det nog varit bättre att flytta fram utställning till februari /mars, men då har många uppfödare redan BB i full gång. När jag har BB så är det sommar och då vill många kunna åka iväg på andra aktiviteter. En bekant till mig som är hängiven utställare stänger av sina kläckare för säsongen när jag precis har startat. Ur led är tiden för hönan.

Jag hade stor framgång med mina Sebright under flera år med proteinmetoden, ändå, så får nog rasen ändå betecknas som Ebberöds bank. Efterfrågan på sebright var alltid större än de antalet klycklingar som kunde fås fram. Slutligen kom dödsstöten. Efter flytt till ny gård så hade inte jag samma möjligheter att i det gamla stallet hålla värmen. Vintern kom och det var -30 grader kallt under lång tid. De dog av den långa kylan. När våren kom fanns två djur kvar en silver och en guld. Jag sålde båda. Alla andra raser överlevde bra i stallet t.o.m Sultanhönsen som skulle vara så känsliga, men de små sebright fixande inte kyla i längden. Att inte kunna skapa den livsmiljö som en ras kräver gör det nödvändigt att fatta ett sådant beslut. Alla djur ska må bra. Planer finns dock på en ombyggnation av vissda delar och då kommer nog Sebrighten tillbaka om man kan isolera en liten avdelning så de små kan klara vintern. Jag är mycket förtjust i Sebright och saknar dem i min besättning.