Queen Silvia

Queen Silvia är en ras framavlad av Martin Silverudd. Denna ras är och har varit mitt skötebarn. Till mig kom den i slutet på 1990-talet och det är en ras som jag direkt tog till mig. Mina första djur fick jag från Vedum, en man hade tagit hand om 5 hönor och 1 tupp från en äldre man som inte längre kunde ta hand om djuren. Annonsen fanns i Hanegället som är Lanthönsklubbens tidskrift. En lång dagsresa blev det att hönsen hamnade hos mig.Enligt denna man hade den äldre mannen fått sina djur från Martin Silverudd själv. Jag började direkt forska kring dessa djur och fann snart att vi inte var så många som hade denna ras som Martin Silverudd avlade fram och som såg dagens ljus 1976, samma år som vår konung gifte sig med Silvia. Han döpte sin vackraste skapelse efter Sveriges nya drottning.

I mitt sökande hittade jag 3 andra besättningar med denna ras. Dessa fanns i Brastad, Norrtälje och i Gävle. Börje Kyller i Norrtälje hade en mixad flock och från han fick jag ägg senare när min tupp hade dött. När jag då letade efter tupp hade Brastadsbesättningen ätits upp av räven. I Gävle hade man de guldfärgade Queen Silvia, och de drev en barnklädesaffär, som numera är nedlagd. Jag försökte få ägg skickade till mig, men tyvärr så tog denna kvinna mig mest som någon toka och jag fick aldrig tag på några guldfärgade djur. Detta har nu visat sig ödesdigert då den guldfärgade varianten av Queen Silvia förfaller blivit helt utrotad.

Något år före min tupp dog hade jag sålt ägg till en ung man, som en dag ringde och ville besöka mig. Denna unge man hade börjat intressera sig för Martin Silverudds avelsarbete. Denna man heter Johan Widing och han har, under många år,arbetat mycket hårt för att sprida kunskap om Martin Silverudds avelsarbete. 

Jag ringde honom när min tupp vikt hädan. Tyvärr hade han gjort sig av med djuren............något som han vid det tillfället hade börjat ångra. Han tipsade mig om Börje Kyller och därifrån fick jag ägg. Börje hade sina djur mixade och i hans besättning fanns den klassiska vitsvarta och en gråfärgad variant. Från honom fick jag in den färgvariant som jag döpte till Björkfärgad. Johan skaffade även han djur från Börje som han blandat med mina. Min sista höna med helt oblandade gener, från den ursprungliga flocken från Vedum dog  2012. Hon var då 8 år gammal och hade varit mormor i flocken länge. Numera är min flock som alla andras avkommor från två håll.

2012  hade jag så pass mycket ägg att jag kunde börja föra vidare och sprida rasen.Alla djur som idag finns av rasen Queen Silvia härstammar mer eller mindre från min besättning. Att man sedan har gjort speciella uppfödare som ska hålla stammarna och förbättra rasen för produktion är helt OK, men djuren de har " förbättrat" är initialt från mina djur. Själv har jag inget intresse i att förbättra rasen. De är mycket bra som de är. Hittills har mina djur varit mycket produktiva av sig och man kan bara hoppas att antalet överkorsningar i tupparnas meios räcker för att motverka genetisk utarmning.Än så länge kan kan man faktiskt inte avgöra om rasen räddats eller inte. Det räcker inte med ett par generationer utan framgent måste även stammen förbli vital. Queen Silvia ätr inte längre en så hotad art, men de sista åren har aveln inriktat sig mot en inriktning där de med stor sannolikhet figurerar många varianter med "sk bättre egenskaper" än den ursprungliga. När dessa tar över är det lätt att glömma de ursprungliga, något som har hänt förr när man standardiserat och förbättrat raser.

Johan  har varit mycket aktiv på hemsidan Alternativ.nu och spridit djuren och kunskapen vidare om Martin Silverudds avelsarbete om samtliga raser som han avlade fram. Den gula Queen Silvia förefaller vara helt borta, men jag har fått lite ljusgula inslag i någon tupp. Det såg länge mörkt ut för Queen Silvias vidare existens, men tack vare Johan och många andra har rasen räddats i grevens tid. Johan har även fått fram en guldfärgad variant, men den påminner inte helt i utseende från de bilder som jag fick från Gävlebesättningen.

Svenska kulturhönsföreningen har gått ut med att den gula varianten återskapats men mig veterligen fanns bara ett gult djur kvar efter Kyller. För att återskapas måste två djur av olika kön finnas med i bilden. Idag finns en återskapad variant av den ursprungliga gula Queen Silvia rasen, enligt min uppfattning. Andra kan ha helt annan åsikt och den respekteras som alla andra. Då avelsmaterialet på Queen Silvia från början har varit snävt vilket man har varit medveten om hela tiden är det ett under att att de silver och björkfärgade (gök) inte utarmats genetiskt. De björkfärgade har aldrig varit lika produktiva som silver och de härstammar alla från min gamle tupp. De nu framavlade gula värper bättre och mycket större ägg och med mer prickar än någon av de höns som jag själv haft i så många år. Det är säkert inget fel på dessa djur  - äggen är en fantastiska, men för mig är som figurerar en variant av den ursprungliga Queen Silvia. Med det lilla avelsmaterial som en gång fanns borde den gula varianten vara än mer svår att reproducera men så är inte fallet. Framöver arbetar jag vidare med de djur som jag har och i denna besättning har en mer gulvit nyans skymtats. Lite mer åt beigefärgade hållet. Idag finns bara ett fåtal djur av de och endast av ett kön, men då de kommit från flocken först för två år sedan och den dog och åter igen 2014 så känns det som det finns något gult även i min flock , troligtvis med ursprung från Börje Kyller.Jag har under alla år haft många tuppar bland mina djur. Då alla handjur har överkorsning under sin meios får man en ökad variation med fler tuppar i flocken som motverkar inavelsrisken. En tupp ger ingen stor variation och avlas det på en tupp i rakt nedstigande led blir rasen snart genetiskt utarmad. Jag inbillar mig inte att det kommer bli många beigefärgade djur, om de ens blir några. Men stannar de kvar i flocken blir de ett trevligt inslag. Mina beiga djur liknar inte heller de djur som fanns i Gävlebesättningen en gång i tiden.

Vem var Martin Silverudd?

Martin Silverudd var en småländsk präst som ägnade sig åt hönsavel. Hans verksamhetsperiod var främst under 1950- 1960-talet. Queen Silvia var hans sista skapelse. Martin växte upp i mellankrigstiden och där grundlade han sina ideal för sin avel. Leghorn hade slagit igenom på landsbygden och i rask takt minskade de mla lanthönsen i antal. Leghorn var en ras som gav ekonomi och stora fjäderfäanläggningar med burhöns växte fram. Leghornen var fenomenala värpare av stora ägg, men de var vita. Folk ville ha mer bruna ägg. Av någon anledning tilltalar bruna ägg oss mer än vita. De stora hönserierna som växte fram efter andra världskriget såg en stor fördel i att kunna könssortera kycklingarna direkt. Därmed hade kriterierna för Martin Silverudds avelsarbete grundlagts. Hans avel gick ut på att få stora bruna ägg och kycklingar som man kunde skilja könet på direkt efter kläckning. Rasen skulle vara lika ekonomisk och helst mer ekonomisk än Leghorn. Hans avel innebar att han korsade Leghornstammar med Rhode Island Red.

Utifrån dessa skulle han få de egenskaper som han eftersträvade och resultatet av det arbetet ser vi i de raser som går under benämningen Martin Silveruddsraser, där Isbar är den hönsras som blivit mest populär pga. de gröna äggen. Queen Silvia är den vackraste rasen och den mest ifrågasatta av alla Martin Silverudds raser pga. av dess likhet med hönsrasen Brakel, men Brakel värper vita ägg inte ljusrosabeige som Queen Silvia. Under mina år med denna drottning är människors reaktion på rasen den som är mest intressant i sammanhanget.

Martin Silverudds avelarbete var inte alls accepterat av alla. Fanatiska rasentusiaster beskriver Martins arbete som rent nonsens och att det är uppenbart att han blandat in Brakel. Enligt Martin själv härstammar hans höns från leghorn och RIR. Rasfjäderfäföreningen accepterar inte ens att rasen testas för utställning och varje gång man visar upp dessa djur så börjar spekulationerna kring äktheten. Det har gått troll i denna drottning.

Queen Silvia har mycket riktigt stora likheter med Brakel, men det finns också markanta skillnader. Brakel är något mindre och äggfärgen skiljer. Fjäderdräkten är mer organiserad än hos Brakel och storlekarna på plättarna är inte lika jämna ändå har Martin Silverudds avelsarbete väckts misstanke emot både under hans levnad och efter sin död. Ingen har heller lyckats återskapa något liknande genom att korsa Leghorn och RIR.

Jag har min teori hur det hela kan ha gått till, men det kan aldrig bevisas. Möjligtvis med DNA-test. I min teori går vi tillbaka i historien en bra bit nämligen till 1800-talet och USA där Rhode Island Red avlades fram i slutet av 1800-talet. Man vet inte hur denna ras kom till, mer än att man använde högproducerande stammar. Men vilka stammar då?

Under 1800-talet genomfördes den största mänskliga migration någonsin. Från ett överbefolkat Europa där fattigdomen och möjligheter till försörjning för flertalet var lika med noll emigrerade man till ett nytt land. Hönor och andra djur fick även de åka med till det nya landet. Vilka var dessa hönor som åkte med?

På 1800-talet hade inte Leghorn gjort entré ännu och de dominerande raserna i Europa var på den tiden bl.a. Brakel och Appenzeller som ansågs vara de mest produktiva. Brakel är en mycket gammal Europeisk hönsras och är en av de äldsta hönsraser som idag existerar. Kinesiska stora kochin hade även de genom resor kommit till Europa. När man fraktade över djur till USA så blev det dessa djur som åkte med. I det nya landet började ett avelsarbete och flera nya raser såg dagens ljus i 1800-talets Amerika. Det var raser som avlats fram så man skulle få mat. Hög äggproduktion och stora stekar var deras måtto efter all svält som de överresande hade utsatts för. Dessa nya raser var inget annat än heterozygota mixer av olika hönsraser. I heterozygoter sitter alltid dolda s.k. recessiva anlag. När Martin Silverudd 50-60 år senare började avla på den hopmixade RIR hönan kan dessa recessiva anlag som en gång doldes mötts igen. Nu har snart ytterligare 50 år passerat sedan Martin utförde sin avel och chansen att hitta dolda recessiva anlag minskar ju markant efter ett antal generationer.

Givetvis är detta som skrivits en spekulation och teori och som inte kan bevisas. Det var ju ingen som avslöjade något avelsarbete på den tiden. Hysch hysh har det allltid varit men i varje rasram så står det att de bildades ur olika lantstammar- idag har vi hybrider av dessa. Men min bestämda uppfattning i frågan är att RIR är ett hopkok av europeiska stammar och korsningar där stor Kochin och Brahma använts för att få upp kroppsvolym i syfte att få mer mat på steken. Teorin kan också ge både tvivlarna och Martin rätt. Martin har korsat leghorn och RIR och i RIR har det funnits Brakelgener som återkorsats med varandra.

Queen Silvia tuppar är ganska gängliga i sin kroppshållning och det finns inte mycket mat på dessa. det var just sådana anlag som amerikanarna ville eliminera för att få bättre köttansättning. Så gänglig kroppsbyggnad har inte Brakel. Framförallt den björkfärgade tuppen ( en färgvariant som den nya kulturhönsföreningen för Martin Silveruddsraser valt att kalla gök) liknar tuppar som man kan se på gamla färgplanscher och i barnböcker från äldre tid. Tuppen och hönsflocken ger därför ett gammaldags intryck.

De flesta som fascineras av Queen Silvia är faktiskt män  antingen diskuteras äktheten eller skönheten i hönan, kanske är det nunnedoket som engagerar!! 2013 kan noteras som året då man med säkerhet kan säga att Queen Silvia och övriga Martin Silveruddsraser i sista minuten blivit räddade. Intresset för dessa har ökat enormt. Jag själv har sålt avelsägg till många under de senaste två åren. Än ska man väl inte ta något för givet. Visst är drottningen vacker, men hon har Leghorn i sig och det påverkar lite generna. Tränger man in dessa djur i små utrymmen blir de stirriga som alla Leghornvarianter. Många vill ha lugna djur och det kan man få  även med Queen Silvia om man ger dem tillräckligt space och lugn miljö. Ge inte upp för tidigt. Hos mig är drottningen kollugn, men det har tagit många år att komma på hur Martins drottning funkar.

Under 2013/2014 ökade tillgången och intresset för Queen Silvia markant. Nu återstår det att se hur länge nyhetens behag varar. För egen del är intresset för rasen lite kluven. Visst är det kul att fler är intresserade och vill bevara rasen, men allas intresse rimmar inte med mina egna intentioner. Sommaren 2013 mötte jag en rasentusiast som äntligen hade fått tag på Queen Silvia och på samma marknad som vi råkades på köpte vederbörande en Brakel för att korsa fram perfekta Queen Silvia. What`s the point? Queen Silvia får inte ställas ut ändå ska de bli mer perfekta? Perfekta för vem? Min uppfattning är att inkorsning med Brakel kommer få effekter framförallt på äggfärgen som kommer bli ljusare. Vill man ställa ut varför inte ställa ut Brakel och låt drottningarna vara ifred.

Visst har man förståelse för att alla inte har samma ideal som en själv, men en fara finns i att om inte Kulturhönsföreningen noga har koll på rasen så elimineras Martin Silverudds avelsarbete inom ett par år och rasens faktiska existens kommer bli mer ifrågasatt än tidigare. En äkta Queen Silvia SKA värpa rosabeiga ägg ( dock förekommer en viss varation, men de ska inte vara vita) och framförallt är färgen mörkare hos den björkfärgade varianten. Dyker det upp Queen Silva djur som värper mer vita ägg framöver så kommer i alla fall jag dra öronen åt mig för tyvärr är intresset lite för stort att experimentera med drottningen hos somliga. Har man det intresset så är det i själva verket ett bevis för att man själv tvivlar på Martins avelsarbete. Grunden för att bevara rasen är att man förstår hans avelsarbete även om jag själv inte helt förlikar mig med alla ideal som exempelvis könsvisande djur.

Könsvisande djur är ett marknadsintresse att från tidig ålder få rätt kön i sin  produktion. Tyvärr tillhör tuppar inte rätt kön, så de hamnar på bandet, som går ner i en köttkvarn, för att redan efter ett par andetag bli djurmat, då de inte har något annat värde för uppfödaren. Den etiska aspekten kan diskuteras i sammanhanget, men då mina ideal grundar sig på mångfald så är jag inte så intresserad av verksamheter som gallrar bort individer innan de har haft en chans att visa vad deras gener går för. Visst kostar det att föda upp tuppar och ibland måste man gallra ut. Det är ett måste för alla som håller på med höns och avel. MEN det är skillnad att göra ett aktivt val där alla djur får samma chans än ett system där man gallras bort direkt.