Orpington
Orpington är en storväxt ras som farmavlades i England under 1800-talet. Vid den tidpukten hade de storväxta asiatiska raserna bivit populära. De nya raserna var ofta en blandning med dessa höns då man avlade fram nya varianter. Vid den tidpunkten hade storleken på avelsdjuren en stor och helt avgörande betydelse i aveln. Anledningen var att man då avlade för att få större djur och därmed större köttansättning. Aveln av rejäla höns pågick på bred front. I Frankrike, England Tyskland och övriga Europa intriktade sig på att avla fram rejäla pullor. Orpingtons orginalfärg är ljusgul (buff, men idag finns flera färgvarianter,
Orpington är resultatet engelsmännens insatser i sammanhanget. Orpington blev snabbt en populär ras och är så än idag. Det finns fog för denna popularitet då de passar som lugna familjehöns. De värper hyfsat bra relativt stora ägg i en fin ljusbrun färg. Äggen är större än hos Brahma, men antalet ägg under ett år är likvärdigt med Brahma. Däremot blir värpet sämre när djuren blir äldre det kompenserar den dock bra själv genom att gärna ruvar fram nya avkommor. Till mig kom Orpington på ett litet annorlunda sätt. I början av min hönskarriär, om man nu kan uttrycka det så, hade jag vid sidan om blommehöns Orpington av dvärgvariant. De hjälpt mina blommehöns att ruva fram kycklingar emellanåt. Dessa dvärgar var svåra att få avelsmaterial av och när dvärgsilkes gjorde entre så avyttrades de sista dvärgarna för jag hade inte hittat något nytt avelsmaterial. Dvärgorpington var fantastiska små dvärghöns och de kan jämföras med dvärgsilke men som ras är de mer kavata än dvärgsilke.
2013 fick jag tillfälle att skaffa dvärgorpington igen!
Inte i den spättade fgsättningen som jag en gång hade utan de var läckert chokladfärgade. 6 ägg kom med posten och resultatet var inte jättebra, men 2 ägg blev kvar till kläckning. Ut ur skalen kom dock inga chokladfärgade kycklingar utan en svart och en röd. Den svarta var något hopmix och den röda var en orpington. Allt eftersom tiden gick blev den röda större och större och större och kan precis liknas vid tjuren Ferdinand. Det var en tupp av modell stor Orpington. Denna tupp blev så fin så jag bestämde mig för att låta honom stanna kvar på gården. Visserligen hade jag redan tänkt ta in orpington som dvärg men denna stora krävde en rejäl omändring i stallet. När han blev könsmogen hade jag ingen höna och låta honom gå med de andra och riskera korsningar var uteslutet. På en hönsmarknad hittade jag 2 damer åt honom. En röd, dock lite dovare än tuppen som inte var fullväxt än så därför åkte en vitspättad höna med. Dessa djur byggde upp min besättning. 2015 inskaffades lite nya ägg och då kom det svarta och grå in i flocken. Mina Orpington är en mix av diverse färger. Där röda, svarta blå och trefärgade finns. De klassiska gula (buff) finns inte alls i besättningen, men kan komma senare.De är storväxta lugna djur. De är inte lika bossiga som Brahmor men brahma och Orpington kan gåt tillsammans på sommarbete utan problem. Min fina röda tupp, ovan,
konkurrerades förra året ut av sina söner och lämnade jordelivet. Jag trivs fantastiskt bra med dessa djur och de fungerar bra som ruvmammor till både Blommehöns och Appenzeller som inte behagar att ruva själv. Nackdelen med Orpington är att de har stor aptit, men i övrigt så är det en höna som har allt de flesta önskar sig. Vackra, ruvande, värper hyfsat och de kan som vuxna gå fritt. De är såpass stora att en rovfågel har svårigheter att lyfta med dessa bjässar. Kycklingarna är underbart fluffiga och lätthanterliga. Ingen agressivitet vare sig under ruvtid eller kycklinguppväxt. Trots att kycklingar framruvas låter hönan en hantera de små kycklingarna utan problem, vilket är ett problem med andra raser. Värst är Araucanan som är en riktig ragata mot allt och alla när hon fått kycklingar. Summa summarum är att Orpington är på många sätt den perfekta nybörjarhönan särskilt för barnfamiljer. Engelsmännen lyckades verkligen i sin avel för 150 år sedan och rasen är still going strong på hela kontintenten.
Hönorna har stark ruvlust och kan ruva fram upp till tre kullar med kycklingar på ett år. Ibland kan det dock förekomma att en del av äggen i kullen har för tunt skal, något som kan leda till att kläckresultatet blir dåligt. Rasen är inte en snabbvuxen hönsras, först vid omkring 10 månaders ålder blir individerna fullvuxna.
Till sitt sätt är orpington en lugn och lätthanterlig ras. Den är en bra hushållsras, då den även är tålig och går lätt att hålla inhägnad.
Orpington har använts i avel för att ta fram andra hönsraser, bland annat australorp.
