Dvärgsilke
Silkeshöns är en mycket gammal japansk ras som funnits länge. Silkeshöns finns omnämns i litteratur redan på 700-talet. Silkeshönan anses ha en helande och läkande kraft. Köttet är mörkt och även dess slörar och kammar ska vara åt det mörkfärgade hållet. De röda hönsen har mer rödsvarta slörar än övriga färgvarianter.
Det mest specifika kännetecknet är fjäderdräkten vars fjädrar skiljer sig markant från andra hönsraser med sina duniga och ulliga fjädrar. Till Europa kom silkeshönsen på 1800-talet. Silkeshöns blir snabbt mångas favorit. De är mycket tillgivna och de saknar flygförmåga. Många har dessa som små trädgårdshöns där de kan hållas inom ett vanligt kompostgaller som flyttas eller i mindre burar. Då de saknar flygförmåga är det ingen bra idé att låta dessa gå fritt eller utan skydd. Då faller de lätt offer för katter, hundar och rovfåglar.
I min besättning har jag dvärgvarianten av silkeshöns om är en relativ modern ras. Dessa har som framavlats i Holland och de är mycket små hönsvikt 500g och tuppvikt 600g. De ser ut som små dunbollar och man förälskar sig snabbt i dessa små raringar. Jag har mina djur både blandade och separerade efter färg, röda, svarta, vita, dalmatin och viltfärgade.Hos mig är silkeshönsen mycket viktiga. De fungerar som fostermammor till alla nya kycklingar. På något sätt anammar både silkestuppar och silkeshönor små individer och lär dem hönsvett och skapar harmoni i flocken. Alla kycklingar som växt upp med silkeshöns blir lugna och harmoniska. Dock kan de inte vara tillsammans hur länge som helst för då kan det gå ut över den lilla silkeshönan i längden.
Silkeshöns har goda ruvanlag även om dess ruvförm
åga är något mindre än hos den stora silkeshönan, de ruvar de små dvärgarna regelbundet om de får chansen och inter är stressade.
Silkeshönsens popularitet har gjort att det även cirkulerar ytterligare en mellanvariant och de väger mer än vad dvärgsilke får göra. Mellansilke är relativt vanligt och många kallar dessa för dvärgsilke, men en äkta dvärgsilke är mycket liten och en del tror att de inte är fullvuxna när de ser dem.
Mellansilke är för stora för att vara dvärgar, men för små för att vara stora. Dessa vållar lite problem på mer än ett sätt. Ska man hålla rasstandarden ska de vara små, men de hönor som håller sin rätta storlek ruvar sämre. På något sätt har man avlat bort förmågan i jakten på att få så små djur som möjligt. Den bästa ruvförmågan ser man i svarta och viltfärgade dvärgsilke.Ett arbete som därför förutom storleken är viktig att arbeta med är att återskapa ruvlusten som är silkeshönans stora karaktär. Fera av mina riktigt små djur ruvar vilket är roligt då man länge har arbetat för detta mål.
Dvärgsilke är fortfarande en färsking bland raser och man bör värna om att skaffa bra avelsmaterial för att bibehålla storleken. Många vill ha silke färgrena. Vissa färger är lättare att hålla färgrent andra svårare.Svarta, vilt , röda . vitgrå och isabeller är hyfsat enkelt, men de vackra pärlgrå är svåra. Min erfarenhet av de pärlgrå är att du får flest om du har vita och svarta djur tillsammans, men sätter man ihop pärlgrå kan det bli lite vad som helst.Jag har valt att Ha en vit/grå / svart grupp och då får man flest pärlfärgade kycklingar. Alla silkeshöns är fascinerande men av någon anledning så blir den silkig fjäderskruden extra framträdande hos vita, dalmatiner och de pärlgrå.De är i särklass de som de flesta också frågar efter.
Vill man ställa ut sina höns måste dessa vara ringade såvida du inte ställer ut på Huseby där Sveriges Fjäderfäklubb agerar. När man ska ringa de små liven måste man sätta på två hönsringar. En tuppring och en hönsring, för du vet först när de är färdigvuxna om de är tupp eller höna. Då klipper man bort den inaktuella ringen. En liten varning för ringning av de små dvärgarna. Då rasen inte är helt storleksintakt än finns risk att en av ringarna eller båda blir för små- Då kommer dessa ringar att bli i en plåga för djuret och i värsta fall växa in i benet. Vill du ringa dina djur så kontrollera ringarna noga med jämna mellanrum. Även på vuxna djur kan ringen sitta tight och då de är benbefjädrade kan det bli trångt. Under ringarna samlas lätt hönskvalster och kalkansansamlingar som skaver in i deras små ben. Alla benbefjädrade höns måste regelbundet kollas och behandlas mot kvalster. Vad ska man då behandla med? Olja el annat kvalstermedel är det som rekommenderas. Dessa måste dock upprepas 1-2 ggr / år och varje behandling kräver upprepning med 2 veckors mellanrum minst 2 el 3 gånger. Det är en hel del pill med detta och vissa raser är känsligare än andra mot kvalster. Silkeshöns tillhör definitivt den kategorin. Finns det ingen mirakelmedicin.? Jo Frontline mot fästingar men det är ockå ett höggifitgt nervgift. I regel räcker en behandling och man slipper mer kvalster. MEN frontline är ett nervgift som anrikas i näringskedjan och de äggen som kommer efter de hönorna kommer att innehålla rester av detta. Det är totalt olämpligt att använda detta på höns och tar du för mycket kan även hönan påverkas. I och med att det anrikas i näringskedjan så påverkas även fertiliteten hos djuret. Även om man kan frestas att använda det så är matfett som kväver kvalstren bättre för både dig och djuret. Även kiselgur ska ha god effekt mot de äckliga krypen som missformar benen. Det är ingen skam att få lite kalkben på sina djur däremot är det en skam att inte behandla det i tid! Alla höns även de tåligaste (undantag afrikansk hjälmpärlhöna) behöver behandlas regelbundet.En höna som aldrig får kalkben under sin levnad, har varit i kontakt med Frontline el annat motsvarande gift.
