Bevarandearbete

Bevarande av raser

Många vill hjälpa till att bevara olika raser, men om en ras är hotad finns i regel en anledning, ibland flera.  Många av de äldre raser och lantraser har avlats fram utifrån andra kriterier än vad som är viktigt i dagens samhälle. Alla lantraser passar inte att ha i ett bostadområde eller vara i begränsat utrymme. Vissa arter som afrikanska pärlhöns måste man noga överväga innan man skaffar då de är mycket ljudliga fåglar. Dagens samhälle har ändrats drastiskt och många som idag skaffar höns bor så till att de vare sig kan ha tupp eller utrymmeskrävande sorter. Utrymmet har ju även med hönsens lynne att göra och livliga raser funkar inte så bra i tätbebyggt område. Dessa lättare sorter var de som var värphöns förr i tiden och de har idag ersatts av värphybrider som finns i stora anläggningar. Både La fleche och Queen Silvia är sådan raser. 

Givetvis uppskattas  fortfarande äggen från höns, men de ska ha olika färg och djuren ska vara lugna och  handtama. De får fina hus och till och med hos vissa ha en självklar plats i boninghuset. Dessa höns blir mycket väl omhändertagna, men de kräver ett annat lynne än de raserna man hade för 80-100 år sedan på en gård där de mer skulle fixa leva på det som fanns tillgängligt. Dessa förutsättningar måste man kunna erbjuda och de blir allt  svårare i dagens samhälle. Idag finns det fler sk socitetshöns och det har gått status i vissa sorter och fraförallt i djurens boning, som ibland är mer vacker än funktionell.

Äggen är också en viktig faktor som styr mer än man kan tro. Där drar de som värper vita ägg en stor nitlott. Äggfärg och storlek är idag en av de viktigast faktorer när man ska välja ras och de flesta väljer då lite olika raser med olika äggfärg så man får en fin färgpalett. Detta gynnar dock inte en ras eftersom man sakta men säkert får en egen blandras av de raser man valt. Har man ingen tupp så köper man några olika höns med olika äggfärg och gullar med dessa.

Även dvärgsorter som värper små ägg försöker man att undvika och det gagnar inte lantraser som dalska pärlhöns och som dessutom är lite livliga. Även om de är små och kan vara i ett bostadsområde så är tupparna glada att höra sig själva och hönorna sprätter snabbt iväg till grannens yta för egna upptäckter .  En del sorter klarar sig bättre än andra bland dessa är Hedemora och Blommehöns. Deras beteeende och skönhet gör att många väljer dessa sorter än idag. 

Många vill ha ekonomiska höns som letar föda själv, men då brukar det vara mer lönsamt att satsa på sorter som värper mindre ägg och det passar ju lanthöns, men vill man samtidig ha stora ägg kräver dessa djur mer mat och foderkostnad är en annan avgörande faktor. Ju större ägg desto mer mat kräver djuret som ska värpa det. Undantaget är vaktlar som är glada i mat, men deras lilla ägg är dessutom 4ggr så mer proteinrikt än ett hönsägg därför måste de också äta en del. Vaktlar har haft en en renässans, men är på tillbakagång nu när fodret är dyrare.  Många skaffar värpfärdiga höns på våren och avyttrar dem när de börjar värpa mindre framåt hösten. Detta är ingen kritik till någon utan alla måste skaffa djur för de ändamål man vill ha dem, men sammantaget gör detta att många raser har det svårt idag.

Men har man inte försökt att rädda dem? Jodå, men det är inte alltid att det blir rätt ändå. Jag har hållit på med Queen Silvia i 30 år och lyckades bra och började sprida äggen som fångades upp av hängivna entusiaster som började förbättra dess utseende!! Jag blev tom utskälld av en fb-anhängare om att mina djur inte var värda att kallas Queen Silvia eftersom de påbörjat ett så bra arbete att förbättra rasens utseende och produktion. Detta vansinne har gjort att den stam som hade goda förutsättningar att klara sig vidare idag blivit starkt inavlad och det är mycket få kycklingar som ser dagens ljus, särskilt den silvriga varianten och av de björkfärgade finns endast enstaka djur kvar. Som förutsättningarna idag ser ut är det silvervarianten som är mest hotad och björkvarianten närmast borta. Mycket tråkig utveckling tyvärr. Hur kan man vända detta? Allt går ju och det finns bevis för man räddade ju Blommehönan som idag inte är utrotningshotad från ett mycket lågt antal djur. Vad gjordes då?

Man måste alltid ha entusiaster som vill jobba för en sak och det har ju funnits när det gäller Queen Silvia, men skillnaden är att för blommehönsen valde man att avla med så brett material som möjligt. Man satte upp kriterier för vad som gällde och man höll fast vid dessa kriterier. Det är tack vare detta som de få individer som fanns från början kunde få en sånt uppsving och ett så bra utgångsläge. För Queens Silvia valde man istället att snäva åt bredden till förmån för utseende och produktion. Även en besatthet i att återskapa guldvarianten gjorde att genmaterialet blev smalare på silversidan. Men kan man kanske tänka om så finns det fortfarande fertila individer och kan man åter få entusiaster som jobbar för en bredare genpol kan det fortfarande finnas hopp. Vill man ha en bred genpol kan man inte heller slakta för många tuppar. Framtiden får visa hur arbetet kommer att gå.

Nedan finns en tabell över hur hotade mina raser är. Oavsett om man är intresserad av bevarande eller inte så ger det en fingervisning  och alla kan göra något. Även små insatser är välkomna, men man bör vara medveten om att tillgången är begränsad på de djur som behöver stöd.

Om man redan har höns så ger färgskalan i tabellen, en liten fingervisning om vilken flock man är intresserad av. De som hamnar på den gröna sidan är oftare benägen att ha en en mixad flock  med vackra djur som värper lite olika färger av ägg. Då tillhör man den vanligaste hönsägaren idag. Dessa raser konkurrerar delvis ut de som är hotade, men det går mode i allt och bara för att de idag inte är direkt hotade har samtliga "gröna" mycket fina egenskaper som absolut inte får förloras. Modet kan svänga åt alla håll så bara för de är markerade med grönt idag så behöver det inte se ut så om fem år. Varför de som är röd-rosa och gulmarkerade omnäms på denna sida och man även läsa mer om dessa i " Mina höns" för respektive artbeskrivning . Queen Silvia är redan omnämnt och Ariege har jag tyvärr inte kvar. Men man kan inte heller ha för många bollar i luften samtidigt. Fokus 2025 och framöver ligger på Queen Silvia ovh den tjeckiska lantgåsen. 

De som är sårbara i tabellen ovan är svarthöna , som idag konkurreras ut av Ajam Cemani  som kommer från Indonesien och som nog har samma ursprung som svarthönsen långt tillbaka. , men där man under en är en förskönad variant av svarthönsen. Där har man avlat fram de mörkaste djuren från svarthöns och skapat denna ras där man inte får variationAveln har  däremot gått olika håll och bland svarthönsen tillåts en variation men mer svartröda - svarta kammar. Ajam Cemani har svarta kammar. Man ser samma mönster i många raser som vi människor tar till oss där aveln riktas för ensidigt mot något utseendeideal. För Queen Silvia har det blivit förödande. Ajam Cemani anses vara känsliga av många och svarthönsen är tåliga rackare.

Många som har svensk gul anka ratar de mörka mer bruna djuren och även den rasen börjar upplevas l lite mer känslig än andra ankor. När man hör ordet känslighet så kan detta vara ett skapat fenomen av snäv avel mot några få ideal. Även faverolle har nämnts som känslig av vissa. Den har jag dock inte skrivit som sårbar, men den kan stå på tur för att detta är en av de vanligaste sorterna som många har i sina villaträdgårdar idag. Den värper fina stora ägg, men eftersom de flesta inte får ha tupp då så minskar även den genvariation som tupparna besitter. Detta kan gå fort och utan tupp blir det inga nya kycklingar heller.  Det är märkligt att vi människor alltid ska göra om samma fel och aldrig kan lära sig att variation inom rasen skapar en bra genetisk mångfald. Många som vill ha den vackra flocken  har ett för snävt ideal där alla ska likna varandra till 100 % annars är det inte "renrasigt".

Kejsaranka är sårbar pga den genetiska defekten som onäms där rasen beskrivs och när det gäller appenzeller så är silver dominant anlag och det är lätt att skapa grupper med silver som är oerhört vackra, men de bruna och de andra färgerna är det svårare att behålla. I en blandad färgflock ska de alltid vara fler djur av andra än silvervarianten för annars har man snart bara silverdjur. Den genetiska ärftligheten för färg är också lite komplicerad för appenzeller samma sak med Sebright. Sebright är även känsliga mot Mareks sjukdom. Sedan är ju standardregler inte alltid av godo för en bra genetisk genpool. För guldappenzeller får det inte förekomma något svart i stjärtfjädrarna exempelvis,  vilket gör att alla sådan varianter gallras bort från en redan sårbar färgkombination. Samma sak för holländsk vithätta där hättan ska ha vissa proportioner och det får inte förekomma annan färg i hättan än vit.  Holländsk vithätta ser man mer och mer sällan för den har fått ökad konkurrens av paduan som har varit på modet ett tag. I Sverige har vi bara en enda som ställer ut Holländsk vithätta, vilket säger en hel del om rasens popularitet bland gemene man. Den uppfödaren är mycket seriös och har väldigt fina djur, men rasen får nog bedömas som sårbar då det finns så få djur av dem i Sverige. Paduaner som var relativt okända för ett 10-tal år sedan finns överallt idag och även många korsningar mellan paduan och vithätta Dessa är också fina, men man hjälper inte vithätta genom att korsa in Paduan! Mitt fokus är att ha en variation inom vithättorna och mina djur är svarta, blå och gula.

Slutligen så är den gökfärgade maranen hotad pga det finns varianter med mörkare äggfärg. Det har gått troll i dessa mörka äggfärger och man ser ofta de som söker avelsmaterial från de med mörkaste skalfärgen. Många som idag strävar efter den vackraste färgpaletten på äggfärg och inte får ha så många hönor har inte möjlighet att kanske ha en höna med lite blekare äggfärg. De gökfärgade maranerna är de som är de ursprungliga maranerna och framåt sommaren bleknar äggfärgen markant jämfört med andra varianter av maraner därför är de gökfärgade hotade idag.