Araucana
Araucana är en sydamerikansk hönsras som värper turkosa ägg. Ursprunget är Sydamerika men när det överbefolkade Europa inte hade plats för alla emigrerade folket till en annan kontinent, Nordamerika. Söder om denna kontintent fanns den då endemiska Araucanahönan. Av denna hönsras finns idag inget kvar. Emigranterna hade med sig egna djur och snart var dessa ihopblandande eller sönderavlade för de turkosa äggen fascinerade tidigt.
Det vi idag kallar Araucana är en mixad klon, men vissa egenskaper består. En riktig Araucana har ingen stjärt, vilket beror på att den saknar en ryggkota. Avsaknaden av denna ryggkota gör att den har en mer upprätt hållning. En annan egenskap som Araucanahönan har är deras kvastar. Kvastarna är fjäderformationer på "kinderna". En riktig fin Araucana ska ha kvastar, sakna stjärt och ha mörka ben. Tupparna ska inte ha slörar och kammen ska vara av ärttyp. Alla Araucaner värper turkosfärgade ägg. Nu är idealet ovan inte så lätt att åstadkomma vilket beror på anlagstyp. Avsaknad av stjärt är ett recessivt liksom kvastanlaget. Äggfärgen är ett dominant anlag. Recessiva anlag måste komma på både moderssidan och fadersidan ifall det ska slå igenom. Oftast ligger dessa dolda anlag latenta och träder inte i kraft förrän de dyker upp i dubbel uppsättning.
Det finns en stor nackdel att avla på recessiva anlag i dubbel uppsättning och det är att många missbildningar även är recessiva. När det gäller Araucanan så finns det ett letalt anlag som alltid finns samtidigt som kvastanlag är närvarande. Därför kan man inte avla på en kvastad tupp och en kvastad höna. Kycklingar där båda avelsdjuren har kvastanlag dör på den 18;e dagen i ägget. Genom en process sker akut celldöd och hela kycklingen dör. För att undvika detta och man vill ha kvastade djur kan bara ena djuret ha kvastar. För de som är intresserade av att avla på Araucana måste ha de genetiska kunskaperna intakta för det är inte roligt att se nästan fullgågna små kycklingar som insomnat innan de kläcks.
De som vill ställa ut Araucanor har oftast en eller några få utställningsbara djur. De övriga djuren i flocken är för att inte inaveln ska blomma ut totalt. Blir man förhäxad av denna ras så får man vara glad för de kvastade djur man får i sin flock. Oftast är dessa känsligare även under uppväxten, men överlever de så pryder de flocken definitivt. Ska man ha sina Araucanor efter färg så krävs många avelsboxar. Mina Araucaner är blandade färger. Från början var det min son som fascinerades av de turkosa äggen och därför har denna klon funnits länge på gården. I flocken går ungefär 2 kvastade djur. Det blir varken mer eller mindre. Djuren med kvastar är imponerande och de får alltid en speciell status i flocken.
Mina Araucaner ruvar gärna. Åtminstone två ruvhöns finns alltid i flocken. Det är dock aldrig en kvastad höna som ruvar hon är alltid Madame i flocken. Araucaner är tuffa djur. De trivs inte tillsammans med andra eller rättare sagt andra hönsraser trivs inte med Araucaner. De förintas snabbt med Araucaner, vilket man bör tänka på om man har en blandflock. Du bör ha stora djur som kan markera gränserna om du vill blanda Araucaner med någon annan ras. Hos mig funkar det bra med maranerna. Men för de som vill ha en blandad hönsflock med några grönvärpare är isbar ett bättre alternativ. Isbar är en populär "Silveruddsras" just pga. sina turkosa ägg samtidigt som det är en harmonisk ras. Isbar är en framkorsad ras med Arucana. Alla raser som korsas med Arucana värper gröna ägg.
Som ruvare är Araucanan en plumsig matrona som kan krossa ruväggen. Lägg absolut inte för många ägg under hönan. Samtidigt bör hon vaktas, för övriga Araucanahönor ser inte med blida ögon på en ruvhöna även om hon är från egna flocken. Skyddar du inte hönan kommer de andra hönorna slita ut och ibland även käka upp de små kycklingarna. Inte sina egna, men andras. Har du en ruvvillig Araucanahöna måste denna isoleras för annars får du inga kycklingar. Accepterar hönan att bli isolerad och hon får sköta sina ruvägg själv blir det oftast ett mycket bra slutresultat. Hönan skyddar sina kycklingar minutiöst och det är ingen som får för sig att försöka ta en framruvad Araucana kyckling. Hönan attackerar direkt.
Mina Araucaner ruvar bra och lägger fina ägg. Kanske inte de största, men helt klart i en acceptabel storlek. Kommer de igång värper de mycket bra och de värper även när det är kallt. Även kycklingarna klarar kyla mycket bättre än andra vilket kan bero på att de har ett ursprung från Anderna där det som bekant är kallt. En gång fick jag ett längre strömavbrott samtidigt som jag hade fullt av ägg i kläckaren. Alla araucanerna klarade detta ströavbrott, men övriga raser i kläckaren dog i och med strömavbrottet. Detta är intressant på många sätt och de raser om tål kyla bäst hos mig är Araucaner och Hedemorahönsen. Deras sydamerikanska ursprung märks fortfarande tydligt i rasen. Då Araucaner har extremavlats länge så måste man avla med vett och sans på de uppsatta idealen. Många tröttnar efter ett tag och är syftet att få turkosa ägg finns andra raser där Araucaner in korsat som är lättare att hålla exempelvis isbar eller den engelska Araucanan som har stjärt , men som värper de turkosa äggen som är så läckra.
Många kan också ha svårt med befruktningen på äggen. Det beror inte på någon inavel som många snabbt tror. Det kan vara tekniska problem med parningen som gör att befruktningen uteblir. Har man dålig befruktning på sina Araucanor kan det behövas ansas lite i stjärten på hönan. Avsaknaden av en ryggkota i förhållande till andra hönor gör att tuppen kan ha lite svårt att nå till och sköta sitt då djuren har en upprätt hållning. Har hönan en kraftig avrundad stjärt så kan det bli tekniska problem för tuppen. Man behöver inte fixa något Viagra för tuppen men en lätt uttunning av hönans stjärt kan vara på plats och vips blir tuppen vital! Hönan intar inte en Agdaposition för det och man låter ju de överhängande fjädrarna vara kvar.Funkar inte detta är det dock nog läge att byta tupp.
