Guldtuppen

Ankor

Få djur är så charmiga som ankor. Redan som liten fascineras små barn av att mata änder och en ankdamm ger en rofylld känsla. De små badarna kan simma redan som små och dyker friskt i vattnet. Vatten är ett livsnödvändigt elexir för dessa varelser. De badar året runt och kan det beroende på att de har en gumpkörtel med fett som de smörjer sina fjädrar med. Det isolerar mot fukten så ankan trots bad inte fryser. Deras favoritväder är regn och kan in princip vara ute året runt.

De flesta fåglar har ingen gumpkörtel med fett vilket gör att deras fjädrar blir våta och djuret kyls då snabbt ner. Ankor ska man hålla för sig själv eller tillsammans med gäss som också kan smörja in sin fjäderdräkt. På sommarhalvåret kan de gå tillsammans med andra djur, men det måste då finnas torra platser för dem. Ankan är fredlig, men trots det brukar höns och andra djur inte känna sig så bekväma i ankors sällskap och det beror på att de charmiga ankorna är makalösa till att smutsa ner och göra det fuktigt och kallt. Deras breda fötter gör också att det snabbt blir en smutsig nertryckt massa av allt strö som ges. Dock måste man byta strö rätt ofta när de går i begränsat urymme, vilket är tvunget ibland, vid exempelvis restriktioner. Ankorna älskar att böka i halm och äter en del av både hö och halm på vintern.

Varför har man ankor? Den frågan kan man ställa sig när de kladdat ner ordentligt, men de har två viktiga funktioner. Ankor filtrerar vatten och jord ifrån stickande insekter som myggor och flugor. De gör att man kan vistas i sin trädgård under sommaren. Den andra fördelen är att ankor älskar sniglar. Mina ankor vräker i sig mördarsniglar med största aptit. Ankorna förstör inga rabatter om man har de frigående, men de bajsar en hel del och då är det inte så kul att gå där ankorna gått. Hos mig går ankorna i sin del av trädgården. Sniglar som hittas i andra delar av trädgården samlas ihop i en hink och ges till ankorna.De lär sig snabbt hur snigelhinken ser ut och kommer springade i ett huj. På några minuter brukar alla sniglar vara uppätn . De sista åren har präglats av fuktiga, kalla vårar som gynnat snigeltillgång rejält där framförallt mördarsnigeln fått en enorm tillväxt. 2024 var det närmast en invasion och även om de sakta men säkert försvann förstördes många odlingar av ett långsamt djur som förökar sig i rekordfart. En ekologisk obalans har skapats på många plan där invasiva arter tar mer och mer plats. Fästingar, gnagare, sniglar och nu senast en ny daggmask.

Många tror att myskankorna är bäst på att äta sniglar, men alla ankor äter sniglar och mina raser äter betydligt fler sniglar varför mina myskankor ersatts av andra raser som är lite finare i sitt beteende då myskankor kan bli dominerande i en flock med blandade ankor. Ankor finns av många olika standardiserade raser och lantraser. Hos mig finns numera kejsarankor, Cayuga anka, svensk blå anka, svensk gul anka, Peking anka, Rouen anka och mignonankor. Dessa kalasar i sig sniglar. Nedan följer en kort beskrivning av olika ankor.

Under avelsäsong går alla ankor i separata hägn , men övriga året går alla tillsammans. Äggsäsongen är relativt kort, men längre än för gås. Ankägg är mycket fina att baka med. De är också mycket goda att äta. Om man kokar ankägg för att äta ska man koka dem i 4 minuter och därefter låta dem ligga kvar i det heta vattnet utan att kokas i 4 min. Då blir de perfekta. Kokar man ankäggen längre blir ägget som en gummiboll. Personligen bakar jag mest med mina ägg då jag tycker att storleken på ankägg ger lite för mycket ägg då det kokas. Tillsammans får man denna färgpalett på äggen där de svarta är Cayuga. Ruvtiden för ankor är generellt 28-30 dagar.

Cayuga anka

Är en svart anka från Nordameriika som blivit oerhört populär. Dels den för svarta fjäderdräkten som ger ett stiligt och sobert intryck, och dels för de värper svarta ägg, Nja i själva verket varierar svartheten en hel del och kan mer liknas vid en slags beläggning på vita /turkosa ägg. Dessa äggen är väldigt vackra, men värps inte alltid av alla cayugaankor. Det varierar väldigt i sin äggfärg och det är oftast de första äggen som är mest svarta. De tillhör inte de bästa värpanra , men en utav de bästa snigelätarna och har ett fint socialt beteende. Cayuga är en bra budgetanka i mellanstorlek.

Svensk blå anka

Liknar cayugorna i storlek. De är antingen vita (åt det grå hållet), svarta eller blå. De blå och svarta har en vit haklapp och det är på den man kan skilja den svarta från cayugan. Den svenska blå ankan har olivgrön näbb, men cayugor har svart näbb. Dessa ankor är mycket duktiga på att äta

mördarsniglar. Blå ankor är både hotad och icke hotad. De svarta som är vanligast är oftast de man ser och de blå och dessa är relativt vanligt förekommande, men det är den gråvita och kombinationen av alla 3 färger som är hotad. Den vita ses i bilden bredvid jämte en kejsaranka. En anledning är även standard där de svarta och blå beskrivs som blå anka.

Hos etablerade uppfödare har man tom sett Pekingankor som de hävdar är blå anka men den gråvita ankan med sin karaktärisktiksa olivgröna näbb är sällsynt och kan inte ersättas med en vit Pekinganka för de ser helt olika ut, men i och med att den är så sällsynt vet inte alla hur den ser ut. Enligt mig är det denna variant som gör att man vill fortsätta bevara rasen i sin helhet dvs med samtliga tre färger samtidigt som man får sunda, lugna djur med ett fint beteende som är fantastiska snigelätare. De värper vita ägg och är en bra anka på alla sätt i mellanstorlek. Lite mer matfriska än Cayuga dock, men det överväger den nyttan de gör i trädgården. Förutom att bevara de vita så ser man också ett behov att markera vikten av haklappen som är viktig när man ställer ut. Det har tyvärr uppstått en del blandningar där främst de svarta inte alltid har sammanhänande haklapp. Det är viktigt att man fortsätter avla på djur med vita tydliga haklappar på de svarta och blå ankorna och bevarar de vita som det var förr.

Kejsaranka

Dessa ankor är i regel varianter av andra raser och har en stor hätta på sina huvud vilket gör den mycket tjusig och de väcker alltid en stor beundran. Kejsaranka är en mycket gammal variant och har funnits långt tillbaka i historien och det som ger den karaktäristiska hättan är en genetisk defekt, vilket gör att alla ankor kan få hätta. Kejsaranka är lika sunda och friska som andra ankor, men under avelsäsongen kan hanarna noppa bort den fina hättan bit för bit då de gärna grabbar tag i tofsen. Kejsaranka el Crested anka finns standardiserad som vit med gul näbb och gula fötter. De är en tofsvariant av Pekinganka. Tofsanlaget kan dock fås på alla raser och för några år sedan skaffade jag sk "Bonnankor" från Skåne. I denna " Bonnamix" kläcktes helt fantastiska " Bonnakejsare" som snabbt blev favoriter. De är lugna, rejäla och alla i olika färgvarianter med enfärgade och tvåfärgade hättor. De värper alla vita ägg och har ett fint beteende. De som har köpt dessa vittnar alla om samma sak. Fantastiska, sociala djur som gör stor nytta i trädgården och söker snabbt upp allt i snigelväg.

Dessa djur blev avgörande pusselbit för att jag avvecklade Aylesbury som också är en fin vit anka, men i kombination att köttankor inte är så populära idag och det är svårt att få tag på avelsägg från dessa så valde jag fortsätta med mina "Bonnankor" som kräver ett större underlag av avelsdjur. Som tidigare nämndes är hättan till följd av en genetisk defekt som man bör vara medveten om. Om anlaget kommer fråm en förälder så händer ingenting, men anlaget kan förstärkas till en letal variant om man har 2 hättade djur som parar sig med varandra. Själva hättanlaget är inte letalt, men som med många recessiva gener kan dessa förstärka andra recessiva generoch som då kan leda till att man inte får några ällingar av 2 hättade djur. Det behöver inte bli så men risken ökar. Vill man ha ällingar av kejsarankor så skall man låta de gå ihop med icke hättade ankor. Köper man avelsägg från avelsgrupper där alla djur har tofs kan man uppleva låg befruktningsgrad. Har man däremot ägg från en blandad grupp där vissa har hätta så brukar befruktning vara bra, men alla djur kanske inte får hätta och man kan känna sig lurad. Däremot finns ju anlaget dolt i den generationen och kan dyka upp i kommande generationer hos vissa individer. Det är lite trix med kejsarankor, men de är så vackra och precis som kvastade araucana måste aveln anpassas. Man bör ha kejsarhanar med vanliga ankor och kejsarhonor med ohättade hanar i avelsgrupperna och informera om detta för de som skaffar avelsägg. Har man andra raser som ska förbli utan hättanlag, ska inte tofsade djur blandas in alls. Hos mig hålls Svensk blå anka och gul anka, Cayuga, Rouen och Mignon enligt rasstandard utan tofsanlag.

Peking - Aylesbury

Aylesbury är en vit köttanka från engelska Aylesbury. De är framavlade för köttproduktion. Fjäderdräketen är vit och den kan förväxlas med den vita Pekingankan. Det fiinns dock några väsentliga skillnader. Pekinganka springer med ryggen i 45 graders vinkel medan Aylesbury har en platt och vaggande gång. Näbben är svagt rosa hos en ung anka. Pekinganka har alltid orangegul näbb och oranga fötter. Pekinganka har på många sätt konkurrerat ut Aylesbury här i Sverige då Peking ger lite nättare djur och är mindre foderkrävande och är mer snabbväxande än Aylesbury. Ankgille och stora stekar är inte det som prioriteras i dagens samhälle. Peking är lika duktiga på att äta sniglar, lägger fler ägg och behöver inte lika mycket protein och näring som Aylesbury kräver för att býgga upp en stabil benstomme för den tunga kroppen. Jag hade tänkt att även avyttra Peking och sålde en del avelsdjur, men helt plötsligt ville många ha just Peking förra sommaren. Kanske för det stora antalet sniglar och de är den mest kända ankrasen. Hur som helst så är Peking en mycket bra ras både som ägg- och köttproducent till lagom stora ankbröst eller ankstek. De är vackra, produktiva djur som är lagom på alla sätt. Jag behåller en liten trio i år så får vi se hur det blir framöver, men de passar ihop med mina andra ankor fantastiskt bra så de kommer bli kvar ett tag till då de även behövs för att få vita kejsarällingar. Då jag har valt att fokusera mer på Queen Silvia, La fleche och tjeckisk lantgås i mitt bevarande så får det bli till fördel framför Aylesbury som internationellt sett skyddas väl i både England och Europa där anka är lite vanligare på menyn än i Sverige. Arten behöver däremot hjälp att bevaras i Sverige och den kan åter bli aktuell i sortimentet senare.

Svensk gul anka

Är en ras som utvecklats i Sverige i början av 1900-talet i Svalöv i Skåne. En lantbrukare korsade svensk blå anka med engelska Campbell ankor. Campbell är i sin tur en korsning

mellan gräsand och löpanka. Resultatet blev en beigegul anka med varierad brunhetsgrad som campbell, men lugnare. Man räddade rasen på 1970-talet då den höll på att försvinna. Idag finns en hel del besättningar och den är inte längre akut hotad. Rasen är dock inte så vanlig, men har blivit populär då den är vacker, bra äggläggare och ruvar fram egna ällingar. Popularitet behöver inte alltid vara tillgodo för en ras. Då många uppskattar de ljusgula ankorna mest så är det lätt att sortera bort de mörkare varianterna och då sätter man variationen åt sidan. Man bör ha mörkare gula ankor med i gruppen. Avelsmaterialet var inte så stort från början och ensidig avel mot ljusare färg kan få tragiska konsekvenser på sikt. Generellt är den gula ankan något mindre i storlek och tillsammans med andra är den lite mer blygsam. Ällingar behöver anpassas långsamt med de större individerna . Hos mig går de gula ankorna med de mindre ankorna. De kan lätt konkurreras ut av de större annars. De äter sniglar men är sällan de som hugger först. Det är bra att slänga en del av uppsamlade sniglar till ytterkanten.De kan dock gå tillsammans med andra större ankor utan att mobbas men man bör ha mer än en utfodringsskål och badplats så att de får komma fram. Har man bara gula ankor är det inga problem för de är härdiga och vill man ha fler sorter funkar de bra med cayugor, Rouen och dvärgankor.

Rouenanka

Är en fransk ras som en hel del liknar en strörre gräsand. Deras fjäderdräkt är vackert brunfärgad och det är en stor anka med lugnt temperament liksom den gula ankan har. Den är en köttras, men lägger hyfsat med ägg och håller sniglar borta. De funkar bra med Cayuga, svensk gul anka och mindre ankor med sitt lugna temperament. Mina första ankor var Rouen och det är en ras som nu har en välförtjänt comeback hos mig. Rouen lägger svagt gröna ägg och har en rund kroppsbyggnad. Den växer långsammare än Peking, men är en bra nybörjarras. Den skapar ett beagligt lugn i en ankflock även om de flesta ankor är lugna av sig så märks detta tydligast hos Mignonankorna som varvar ner sitt kvackande. Rouen är en utav de tystaste ankorna man kan ha. I sammanhanget bör man känna till att vuxna ankors kön känns igen på deras läte. En hona "skäller" alltid medan en hane mer väser. Rouens honor skäller dovare och mindre.

Mignonanka

Är en dvärganka som hörs vida omkring. Ju mindre djur desto mer låter den och det gäller även för många höns och även hundar. Mignonankor kallas även Call ducks då de låter rejält när man kommer. Det är svårt att inte charmas av de små liven när de kommer springande mot en med sitt höga kvackande.De flesta ankor låter inte så mycket, men mina två damer låter mer än alla andra tillsammans. Har man svårt för ljud så är Mignon inget att anskaffa. De och pärlhönsen hörs i hela grannskapet när något är fel. De larmar för alla rovdjur både flygande och tassande. Varningen gör att alla djur söker skydd direkt! Mignonankor värper turkosa små ankägg som är utmärkta att äta då storleken är mer som ett normalt hönsägg. De ska dock kokas som beskrevs tidigare för att inte bli som gummibollar.

Mignon ankan ruvar och det är en av anledningar till deras entré. När myskankan som också ruvar avyttrades fann jag dessa på en marknad och efter en sommar är man frälst av dessa charmtroll. De funkar jättebra med Rouen, gul anka, cayuga och dvärgkejsare. Tillsammans lugnar de ner sig rejält, men de är rejält små och detta regniga år har gjort att de sedan i höstas är inomhus för sig själva. De vill bada varje dag och de hörs om de inte får det! Bilden ovan visar mina damer, andriken är lite mer vit och gråspräcklig.

Dvärgkejsare

Härstammar från Tjeckien och de är i storleken som ett mellanting mellan Mignon och svensk gul anka. De är riktiga kavata rackare, men till skillnad från Mignon tysta. De värper turkosa ägg ibland med mörk beläggning, men inte så mörk beläggning som cayugaäggen har och i något större storlek än Mignon ägg. Deras ursprung är okänt, men deras fjäderdräkt är choklad el brunsvart, ibland med vitt i. Det finns tofsanlag i generna och två otofsade djur kan få en tofsad älling. Tofsen är inte som på andra kejsarankor utan en diskret liten nätt boll i nacken. Av de ägg man får får enbart enstaka individer anlaget. Tanken är att försöka få fram fler med tofs så det blir mer frekvent i gruppen, och bara behålla andrikar med tofs så får honorna vara släta alternativt tvärtom. Vad kan det då vara för ankraser i denna variant? Ja äggfärgen avslöjar ett släktskap med Mignon, men dessa ruvar inte. I alla fall har de inte gjort det hos mig. De liknar Rouen i färg även om dessa är mer jämnbruna än Rouen som har svarta stänk i fjäderdräkten. Lustigt nog har de samma beteende som Rouen . Tysta och lugna! Kan de vara en korsning mellan Mignon och Rouen? men storleksmässigt är de även lika Campbell. Sedan är det ju frågan om den söta tofsen som syns på andriken bredvid. Jag ska försöka få fler av dessa, men avelsmaterialet är litet och detta är ingen standardiserad ras utan snarare en äldre variant av tjeckisk " bonnaanka" ! Men flertalet av dagens raser är faktiskt mixar av olika slags ankor. Denna variant är väldigt enhetlig i färg, storlek både i anatomi och äggutformning.