Maran

Maran är tung fransk hönsras som värper mycket mörkbruna ägg. Hönsen härstammar från byn Maran i Frankrike. Det var en ras som såg dagens ljus någonstans runt sekelskiftet 1800-1900. Rasen blev snabbt populär för den mörka skalfärgen på äggen, och än idag är intresset för denna äggfärg mycket stor.

Byn Maran var en vanlig fransk bondby. På de små gårdarna slet folk för att få mat för dagen och vid den tiden korsade man in köttiga asiatiska raser. Maranhönsen är tunga och rejäla djur. Tuppen intar snart en storlek på 6 kilo så det blir rejäla bondhöns. Det var just var det man ville ha, rejäla bondhöns som  gav stora stekar som bonus fick man fram kloner som värpte mörkt bruna ägg. Dessa ägg  blev snabbt så populära vilket medförde en annan följetong.

Blickar man tillbaka i historien så var rastänket något som genomsyrade hela samhället både bland husdjur och bland människor vid den tiden då Maranhönsen gjorde entré. När intresset för de mörkbruna äggen blev så stort bestämde man sig för att standardisera rasen. Bland de ursprungliga Maran hönsen fanns alla färger som det brukar vara i en lanthönsflock. Detta kunde inte accepteras så man standardiserade rasen och bestämde att de enda hönsen som fick kallas Maran skulle vara gökfärgade eller svart/koppar. Alla andra färger var oacceptabla. Något som man idag ångrar. När man läser texter om de första Maranhönsen så fanns där exempelvis guldgökfärgade, vita, svarta och spräckliga maraner. Flertalet försvann i standardiseringen.

Idag försöker man få tillbaka en hel del av dessa färger som försvann.Ett exempel är den vita Maranhönan som man lyckats få fram i USA. Nu tror jag inte så mycket på denna maranvarianten det är för många MEN i sammmanhanget. Dagens få vita maranhönor är nog tyvärr enbart en hybrid av Maranhönan. Nya färgvarianter dyker upp, men i standarden vid utställning är nog fortfarande bara de gökfärgade och svart/koppar accepterade.

Mina ursprungliga Maraner skaffade jag i slutet av 1990-talet. De var gökfärgade i en dov nyans. Sedan dess har denna klon varit på min gård. 2012 skaffade jag lite nytt inslag med bla en tupp. Denna tupp var inte lika dov i fjäderdräkten som de brukade vara - dessutom var han ett snäpp större. Troligtvis var det en Amrock som självmant valde att lämna flocken samma vinter. Något nytt blod blev det inte och det är jag glad för. Då jag var nyfiken på de vita maranerna fick jag tag på några svindyra ägg som kläcktes. Vid kläckning kom dock inga vita djur ut, utan svarta! Så där blev man lurad på konfekten!

Dessa Maraner (svart/koppar) var jättefina och värpte stora mörkbruna ägg MEN jämfört med mina gökfärgade som jag hade haft sen länge var dessa djur i "hulkmodell"!

Hur kan det komma sig? Min teori lyder så här; De senaste 10 åren har Maranägg efterfrågats mer än någonsin. När man ser andra ägg är dessa större än mina ägg från de gökfärgade och de svartkopparfärgade djuren är större. På koppar marantupp kan man antyda benbefjädring. Min teori är att människan åter igen har varit framme. Visserligen värper mina gökfärgade Maraner stora bruna ägg. Men i förhållande till sin kroppsvolym är äggen små om man jämför med vad andra mindre djur kan klämma fram. De svarta kopparmaranerna värper äggmodell större!

Folk fascineras av de mörka äggen och man vill ha stora ägg. Därför tror jag att man korsat in högvärpande hybrider som värper stora ägg. När jag jämförde koppar/maran med min gökfärgade tupp så var det nästan som Helan och Halvan. Göktuppen är enorm men kopparmaranen var en gigant i hönsgården. Även en antydan till benbefjädring om än en liten sådan antyder en annan förfader än enbart Maran . När man ser sig runt om på andra djur är också dessa ofta lätt benbefjädrade och större än mina gökmaraner.

I jakten på att få ännu större mörkbruna ägg har man nog skapat Maranhybrider, visserligen jättefina höns, men för min del känns mina gökfärgade mer som original Maran. Jag var nyligen på hönsmarknad och där var det flera som antydde att deras maranägg var större vilket förstärker min tanke om Maranhybrider.

Redan under tidigt 1900-tal prioriterades äggfärgen. Det finns t.o.m. en acceptabel äggfärgskala för maranhönsen. Faller de utanför skalan för ofta är de inga maraner! Idag finns speciella Maranklubbar i både Tyskland, Frankrike, England, Danmark och USA. Äggfärgen har högsta prioritet i samtliga klubbar.

Nu är nog inte alla Maraner hybrider utan det finns givetvis Maraner som är original svart/koppar eller gökfärgade. Numera finns även andra färger igen som vete, blå/koppar, svarta m.fl.. Den vita som figurerar ibland bör man nog ta lite med en nypa salt. När man läser om färgvarianten så är inte äggfärgen Ok med vad som förknippar med Maranhönsen. Vid förra sekelskiftet fanns dock vita maraner som värpte riktigt mörka ägg, men de har i raseriets tecken troligtvis raderats från Jordens yta.

Varför är äggen då så bruna?

Först ska man veta att äggfärgen varierar i en flock och den varierar under värpperioden då färgen avtar mot slutet av säsongen. Det bruna färgpigmentet sitter ytligt så tvättas ägget eller man rispar i ägget så avlägsnas färgen. Själv har jag noterat följande vilket jag tycker är intressant. Är vårvintern innan Maranerna börjat värpa kall och ljusfattig blir äggfärgen från början något ljusare. Är det istället soligt så hönsen vill gå ut blir äggen mörkare. Pigmentet verkar vara ljusberoende där vitamin D kanske har en betydelse?

Generellt kan man säga att svart/koppar värper mörkare ägg än de gökfärgade därför är dessa ofta mer populära. Men personligen ligger de gökfärgade mig mer varmt om hjärtat. Mitt tidigare intresse har varit att få tillbaka maraner som lantras, men då det är en ras som mixtras med av allt och alla så får man nog inse att lantrasen som en gång fanns inte längre existerar. Alla Maraner som figurerar ute på marknaden är standardiserade kloner av det som en gång var en lantras som värpte mörkbruna ägg.

Sean Connery, spelade som bekant James Bond och även han har uttryckt sin förkärlek för de mörkbruna äggen. Min framtida avel kommer inrikta sig på kloner som mer liknar mina gamla gökfärgade. Det finns gamla fotografier på Maranhöns då de var lanthöns och man får nog tyvärr njuta av dem där. Rasbiologer har gjort ett minutiöst arbete i Frankrike under första halvan av 1900-talet.

Maranerna är mycket lugna höns och med dem har man snart en fin och harmonisk flock. Araucaner och maraner trivs bra ihop. Araucana är en tuff ras, men blir timid och harmonisk av de rejäla Maranhönsen. Låter man de para sig med varandra blir det "Marockaner" som mina barn kallar dem. "Marockanerna" värper militäragröna ägg. Både det bruna pigmentet och det turkosa är dominant. När man korsar dessa får avkomman en intermediär klyvning av färganlaget i äggen så dessa blir militärgröna. Korsas dessa intermediära avkommer med en tupp/höna som har vit äggfärg blir skalet mer ljusgrönt.

Maraner är rejäla höns och när de framavlades hängde inte alla parametrar med. När man korsar kraftiga djur med mindre som kanske var mer produktiva eller hade fin äggfärg så hänger inte alla organ med storleksmässigt. Hönan är klumpig och har rejäl kroppsformation, men inte så mycket köttansättning som en broiler, men det blir en rejäl stek av en Marantupp. När man slaktar den ser man ett pyttelitet hjärta och det är just hjärtat som är deras problematik. Hjärtat är inte dimensionerat för en Marans kroppsvolym. Därför händer det titt som tätt att hjärtat havererar och det märks på så sätt att tuppen av oftast oförklarlig anledning kan ligga död i hönsgården utan att man förstår varför. Ena stunden kan tuppen spatsera omkring och strosa i hönsgården. I nästa sekund ligger han stendöd. När man obducerar dessa tuppar är det oftast synliga skador på hjärtat som uppdagas. Ligger din marantupp död behöver det inte vara att du visat djuret försumlighet utan det är helt naturligt. Gallra därför inte dina tuppar för hårt då står du garanterat utan tupp den dagen du behöver en. Hjärtat kan stanna när som helst oavsett om tuppen är ung eller gammal. Eftersom djuren frestar och överbelastar sitt hjärta större delen av sitt liv blir djuren sällan gamla. Detta gäller både för både tupp och höna. Maraner hämtas generellt mycket tidigare av Sankte Per än andra lanthöns. Min äldsta Maranhöna genom tiderna blev 4 år och då var hon skruttig mot slutet. Jämför man med Blommehönsen så lever de längre, 2013 hade jag en "mormor" i min Blommehönsflock och hon var då inne på sitt 8;e år! Det blev hennes sista levnadsår. När hösten kom var hon nöjd med sitt liv dock fanns en efterträdare. Ett av hennes sista ägg ruvades fram av en annan höna och den tuppen är på pricken lik sin moder då hon var den enda med den färgen i Blommeflocken. Anlag bevaras i kommande generationer och när denna lilla kyckling var några veckor gammal dog hans biologiska mor nästan 9 år gammal!

Maraner ruvar gärna, men man får inte ge hönan för många ägg att ligga på. Hon är lika graciös som en elefant í en porslinsaffär och risken är stor att hon krossar sina ägg. Det är inte så kul att se en nästan färdig kyckling bli krossad. Hönan gör det inte av illvilja utan detta beror på hennes klumpighet. Maraner är åter igen, rejäl inte gracil. Lägg 6 ägg under henne för det fixar hönan. De 6 kycklingar du får kommer tas om hand minutiöst. Maraner är mycket fina mammor.